Mitt liv och mina tankar.

Vi såg den på långt håll hur den hoppade. Kaptenen smög närmare med båten en Katamaran. Tankarna flög igenom huvudet, hinner vi fram innan han slutar hoppa? När avståndet minskade så kom nästa tanke. Hur sjutton ska jag få stabilitet för en bild? Båten går upp och ner i dyningarna. Tur det är en Katamaran, den rullar inte, men svårt ändå. Han hoppar men jag missar. Han hoppar igen och jag missar ytterliga en gång.

Hoppas att han fortsätter så jag får fler möjligheter. Han ligger och slår med bröstfenan ett tecken på att han kommer att hoppa igen. Jag har haft för lång brännvidd så större bildvinkel fodras. Minskar brännvidden ökad bildvinkel.

Då kommer tanken. Måste lyckas ifall han inte hoppar fler gånger. Han dyker, stjärten upp, sekunderna går .Var kommer han? Jag är på helspänn och skjutklar. Så kommer han som skjuten ur en kanon, kameran går och jag får äntligen till det. Han landar med ett väldigt plask.

När han slutat leka i vågorna så kommer sjöfåglarna tillbaka.

Han visar sig inte mer så vi far vidare mot nya upplevelser.

Så var vi  då tillbaka i Katmai Hallo bay. En plats som man bör besöka om man är intresserad av att titta på Björnar. Vi får alltid höra att det är Björngaranti och det stämmer verkligen. Antalet som vi ser pendlar mellan 15-20 Björnar.

Där finns alla typer små, mellanstora och riktigt stora Björnar. De flesta är stora hannar men en och annan hona med ungar som håller sig på avstånd från hannarna. De yngre hannarna småbråkar i bland medan de stora hannarna tar dagen i maklig takt.

Hit ut tar vi oss med flyg från Kodiak vandrar sen i maklig takt genom landskapet med en otroligt duktig Guide som kan sin sak. Många fototillfällen ges och avstånden är under hundra meter ibland inte mer än 25-30 meter. En del Björnar tittar nyfiket men de flesta bryr sig inte om oss.

Kvällen efter vi hade sett uven så åkte vi ut igen i hopp om att han var kvar. Men döm om min förvåning ett Lodjur! På samma plats fick vi se honom. Han sökte nog efter vattensork liksom Uven.

Under närmare en timme följde vi Lodjuret utmed det lilla vattendraget. Han smög sakta utmed kanten stannade ibland och spanade, satte sig ner och även la sig ner. Han hade ingen brådska och tog ingen notis om att vi var där. Avståndet oss i mellan var väldigt kort ibland under tio meter.

 Mörkret kom alldeles för snabbt höga iso tal var nödvändigt för någorlunda snabba exponerings tider. Kväll övergår i natt men han är kvar och vi kämpar på med våra bilder.

Så småningom när vi nästan gett upp så försvinner han upp i skogen. Vi nästan jublar av glädje efter den magiska upplevelsen.

Ett oväntat möte med en Berguv. Jag befinner mig i utkanten av staden Anchorage i Alaska.

Jag ska få ytterliga ett unikt möte kvällen efter på samma plats.

 Man kan nu se att han har fångat en Vattensork. Efter en lång stund lämnar han platsen med bytet och

flyger upp i den skyddande skogen.